Annas klippbok

Folk försvinner när de dör. Deras röst, deras skratt, deras varma andedräkt. Deras kött. Till slut deras ben. Alla minnen av dem upphör. Detta är både förfärligt och naturligt. Men för en del finns ett undantag från denna utplåning. Ty i de böcker de skriver fortsätter de att existera. Vi kan återupptäcka dem. Deras humor, deras tonfall, deras sinnesstämningar. Genom det skrivna ordet kan de reta upp en eller göra en glad. De kan trösta en. De kan förbrylla en. De kan förändra en. Allt detta trots att de är döda. Det som enligt naturlagarna skulle försvinna har blivit bevarat, likt flugor i bärnsten, likt lik infrusna i is, av det mirakel som bläck på papper utgör. Det är ett slags trolleri.

Min far satte aldrig en bok i händerna på mig, och förbjöd mig aldrig att läsa en bok. I stället lät han mig ströva omkring och leta i hyllorna och göra mina egna mer eller mindre lämpliga val. Jag läste bloddrypande berättelser om historiska hjältedåd som 1800-talets föräldrar tyckte var passande för barn, och skräckromantiska spökhistorier som förvisso inte var det; jag läste skildringar av mödosamma resor genom förrädiska trakter företagna av ungmör i krinolin, och jag läste handböcker om dekorum och etikett avsedda för unga damer av god familj; jag läste böcker med bilder och böcker utan, böcker på engelska, böcker på franska, böcker på språk som jag inte förstod, där jag kunde hitta på historierna i huvudet på grundval av några ord som jag hade gissat mig till. Böcker. Böcker. Och böcker.